Hej, jag har tänkt lite och kommit på att mina gamla tankar har kommit tillbax, alla minnen som jag försökt glömma är nu mera mina drömmar, mina mardrömmar. 
Hjärtklappningarna har blivit till min vardag.
Klumpen i halsen försvinner inte.
Viljan att vara ensam har blivit större.
Orken har försvunnit igen.
Tårkanalerna har fyllts på igen.
Halsen svider när tårarna faller.
Vill bara sova...
Mina minnen blir till drömmar och mina drömmar blir till minnen.
Kroppen gör bara mer ont för varje sak jag gör.

Tankarna på dig smärtar som fan.
Alltså när man säger att man ska prata ut med någon så tänker jag att jag ska prata om vad som händer nu.
Inte prata om vad som hänt, behöva gå igenom allt igen.
Om jag ska vara ärlig så är jag inte säker på att jag klarar av det.
När mina fingrar nuddar tangenterna vet jag precis vad jag ska skriva.
Men när orden ska komma ut ur min mun får jag inte ut ett ljud.

När jag känner att mobilen vibrerar så hoppas jag att det är du.
Men jag  vet innerst inne att det inte är det.
Alla säger att man måste låta hoppet sväva och tankarna flöda,
men jag vet inte om mitt hopp svävar än.
Alla mina tankar är inte fast på en och samma plats.
Jag har svårt att koncentrera mig på lektonerna nu för tiden.
Känner att jag faller varje dag.

När klockan ringer på morgonen hoppas jag att det ska vara en dröm.
En dröm kan det vara, så länge det är en mardröm.
Mina mardrömmar har blivit min verklighet.
Känns verkligen som om jag springer och springer men ingenstans kommer.
Min mage kurrar trots jag inte är hungrig.
Mina ögonlock trycker på ögonen så det svider något enormt.
Alla säger att kärlek är inte allt, men samma människor säger att kärleken är deras liv.
Det förvirrar mig ännu mer.

Jag skulle vilja glömma allt.
Tömma mitt huvud på tankar och minnen.
Glömma alla drömmar jag haft.
Sluta känna som det ända felet i världen är jag.
Sluta behöva oroa mig över vad andra människor ska säga.
Alla andra kan sluta oroa sig över mig.
Ingen är perfekt, men jag kunde väl fått något som var bra.
Det känns inte som det finns något med mig som är speciellt.
Krampen i hela kroppen trycker så hårt att jag nästan svimmar.
Men häldre lider jag än att inte vara vid medvetandet.
Hur stora andetag jag än tar känns det som ingen luft kommer in.
Hur mycket jag än gråter känns det inte bättre.
Vad jag än gör blir det inte bra.
Jag är trött på att höra alla som säger det går över, det blir bättre.
För jag är inte säker på att det gör det.