Sitter nu i skolan och har lunch, väntar på att det ska gå en timma och sen att klockan kan bli 4 så jag kan sluta. så jävla skönt att jag inte ska hem på direkten utan ska till min syster och kolla till hennes katt eftersom dom är iväg i veckan..

 

Fy fan jag hatart, jag har ramlat tillbaka så jävla hårt. Jag är inte ledsen utan vet i fan vad som hände.. väntar på att jocke ska svara sen jag skrev det..

 

Jag tror det är det att allt blev för mycket. Min syster flyttar till malta, jag har dragit tillbaka mig i klassen, så fort linn inte är i skolan är jag själv. Och även när hon är i skolan kan jag få sitta själv eftersom hennes kompisar som gick i andra klassen går i samma klass som oss nu. Vet inte hur jag ska känna, vet inte vad jag ska säga.

Jag kan inte säga att jag inte tycker om hennes kompisar men vill samtidigt inte lära känna dom, orkar inte börja om från början. Hon får gärna vara med dom men vill samtidigt vara med henne.

 

Hon fråga mig här om dagen om jag tyckte att det var okej att hon satt med sina kompisar, hur ska jag svara?

Kan ju inte direkt säga nej det vill jag inte. Hon får gärna sitta med dom men jag vill inte sitta ensam.

Känns nästan som jag har lust att ge upp skolan men ändå inte eftersom jag älskar det här, eftersom jag älskar det jag pluggar till och har ingen ork till att börja om med nya lärare och ny klass.. Vet i fan vad jag ska göra. Vill ju gå till skolan för att lära mig men vill samtidigt inte gå in på lektionerna för jag vill inte sitta ensam..

 

Jag trivs med dom från min förra klass men inte med dom från den andra.

Jag har ju börjat må bättre så jag vill ju inte sjunka mer. Men vet fan inte vad jag ska göra.

Vill bara lägga mig hos jocke och ha hans armar om mig och bara vara.

Vet att varken det eller det andra löser mina problem men vad fan ska jag göra.

 

Vill kunna le på lektionerna utan att vara fake, vill må lika dant på lektionerna som jag gjorde förut.

Förut kunde jag le, förut kunde jag skratta utan att må dåligt inerst inne.

Känns ingen mening med det längre..

 

När lärarna frågar om jag trivs i klassen, vad ska jag svara, för om jag säger som det är så vad ska dom göra åt det, dom kan inget göra utom att ta mig till en annan skola eller prata med klassen. Men det hjälper ju inte så mycket direkt.

 

Alla säger att jag ska ha öppna sinnen och kämpa på för att allt blir bra, men nu vet jag faktiskt inte om det blir bättre. samtidigt som jag tror att det blir bättre så känns det som det inte kommer det.

 

Nu kommer många tänka att jag har väl fler i klassen jag kan vara med. Visst det kan jag med då känns det som jag följer efter dom och pratar ju knappt med dom.

Känns bara som jag går efter dom för att inte vara ensam.

 

 

Vet inte vad jag håller på med. Vet inte vad jag ska göra. Ska jag säga till min mentor och phykolog och min mamma och pappa som det är eller ska jag vänta och hoppas att det löser sig eller?

Jag vet inte..

 

Vet inte hur länge jag kan hålla in mina tårar och vet inte hur jag kommer explodera när det väl händer, förhoppningsvis hinner jag hem till syster, där jag är ensam och kan få gråta själv utan allt jävla skit..

 

Ska iaf stanna på lidl innan och handla något att äta.

Men nu har ni fått lyssna på för mycket klag eller vad man ska säga..

 

ha det gött

<3