Vet att jag inte har bloggat så mycket på sista tiden. Men har hänt lite saker så tänkte att jag skulle skriva av mig lite, ni får gärna läsa om ni vill, men klaga inte.. erat val om ni läser eller inte...

Började tvåan och kände att saker blev lite värre, vi var en större klass så det vart mycket prat i klassrummet.
Jag börja vara mest med Linn och höll mig borta från klassen, men sen börja Linn försvinna. Hon kom inte till skolan och var borta flera dagar i streck.
Jag höll mig mer för mig själv och följde inte med och åt.
Linn började om för inte så länge sen och då sprack allt...
Visst jag har klassen men vi är uppdelade i 5 grupper.
Vi har Leyla och dom, sen har vi Kiany och dom andra, sen Maria och Alva och dom och sen Ninni och Mathilda och dom.. Och sen jag..
Sitter själv på rasterna, går inte och äter och sitter ensam i klassrummet. Pratar inte med någon förutom lärarna i stort sätt..
Har hänt att jag följt med dom till matsalen, Ninni och dom.
Men då går jag 1-2 meter bakom och inte pratar med dom i matsalen, visst jag sitter med dom men är inte med i samtalet. och äter ändå inget.
Nu frågar t.o.m lärarna om jag vill gå och äta med dom. Men det gör ju inte saken bättre.

Ska börja gå ut och gå minst en gång om dagen nu. iaf vardagarna. Vet att det inte spelar någon roll om jag blir smal. Men jag blir den jag vill. Vet att jag har min pojkvän och jag vet att jag har min bästa vän Daniella. Men det spelar ingen roll..
För skolan är 5-6 timmar om dagen ungefär..
Att inte ha någon och vara själv det är fan inte kul.
Ska även sänka medicinen och min psykolog ska åka bort i två månader.

Och nej jag klarar inte av att byta skola. Hade jag klarat det så hade jag gjort det i ettan. Men psyke klarar inte av det. Klarar inte av ny klass, klarar inte av att få nya lärare och klarar verkligen inte av att börja om.

Ångesten kommer när jag går till bussen på morgonen för att åka till skolan och lättar när jag går av bussen hemma. Men där emellan känns det bara skit. vet inte..
Har gråten i halsen..
hela jävla tiden.
Även när jag sitter hemma.
Hatar att gråta inför mamma för jag vet hur dåligt hon mår av att se mig må dåligt.
Det gör ont i hjärtat att jag ska göra så att morsan ska må dåligt.
Hatar att vara anledningen till att hon inte ler.

Försöker att gråta för mig själv men det går inte alltid. det spricker ibland. Tårarna rinner även om jag skriker nej.
Att känna att ögonen fylls av tårar så fort skolan nämns, klarar fan inte av det. Men det är bara ett och ett halv år kvar..
Hoppas bara det är värt det.

Hatar att gråta framför Jocke men samtidigt är det skönt för att han är den som kan hålla om mig så jag känner mig enormt trygg.

Meningen är inte att jag ska svälta mig, utan jag klarar bara inte av att gå till matsalen.


Det är inte bara jag som ser det, lärare har bett mig stanna efter lektionen eller kommit fram till mig på rasten och frågat varför jag sitter själv.

Sen är det inte det att jag inte vill sitta med dom utan dom inte vill sitta vid mig.
Jag kommer oftast in i klassrummet innan och dom väljer att sitta så långt bort från mig som möjligt.
läraren jag har i historia reagera förr förra gången vi hade historia för jag sätter mig nästan alltid längst fram när vi har henne och dom andra sätter sig typ längst bak och på andra sidan klassrummet. Samma sak är det på hantverken. har vi möjlighet att jobba på docka får jag alltid stå själv annars med Evelin och är inte hon här så får jag vara själv.

Att börja gråta i skolan, när alla tittar på. Men jag vägrar säga vad som hänt. Vad ska jag säga? ska jag berätta hela jävla historian?
Vägrar gå till skolsyster för känns så jävla onödigt att gå dit när det ändå inte hjälper något.

Jag räcker inte ens upp handen när jag behöver ha hjälp i skolan utan väntar tills läraren kommer. känns som alla kollar snett så fort jag vill ha hjälp eller går för bi.
Känner mig i vägen hela jävla tiden..
Alla säger att man ska fortsätta kämpa för att löser sig jämt. Men känns fan inte som det.
Gått fan 7-8år sen det börja, har varit själv i ett halv år och inget hjälper. jag kan inte sätta mig och börja prata med dom och tro att allt är bra.
Känns så jävla fel att lyssna och säga ja när alla säger att det ska bli bra för jag tror inte det.

Är det meningen att livet ska vara svart och vitt?
Har ingen ork men måste ändå hålla mig kvar..
jag älskar er som finns, min familj, min släkt, min älskling och mina få men underbara vänner.

Tror inte jag har lett så här lite på jag vet inte hur länge..
Tills jul lovet i nian var 97%av mina leende fejk, men sen vart det bättre, typ 70% var riktiga. Nu är det väl samma men ler mycket mindre.. Ler inte ens en gång om dagen..
Kanske händer en gång i veckan.

Det finns dom som ätit när dom är ledsna. Jag är inte en av dom. Jag är en sån som älskar  cola och choklad men äter inte när jag är ledsen. Jag slutar snarare äta då, jag mår så himla illa och har ingen aptit.

Jag försöker skrika men tydligen viskar jag så tyst att ingen hör mig.

Försöker le, men vad är ett leende med tårar på kinderna.

Att sitta på lektionen och dom har genomgång och tankarna flyger iväg..
Huvudet försvinner in i dimman och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. får inte tillbaka min koncentration. Den är borta. Att sitta och bara titta ut men ändå kunna göra mitt arbete.

Va fan är det här för liv?
.
Kan inte vara snäll när ni behandlar mig som skit tillbaka.

Jag kämpar och sliter men inget hjälper

Men inget hjälper...